Om jag inte kommer på ett pm-ämne snart så kan jag lika gärna ta livet av mig. Klockan bara tickar, ovanligt högljutt dessutom. Så retligt, och stressen låser mig antagligen ännu mer.
Om jag mot förmodan lyckas komma på ett ämne, (vilket som helst verkligen, i det här läget har jag inte tid att vara kräsen), och inte tar mitt liv får jag ändå snart min dödsdom, i och med att jag fått kallelsen till cellprov. Övertygelsen om att just jag drabbats av livmoderhalscancer är stark. Det vore väl inte mer än rättvist. Jag som hånat dvärgar, utvecklingsstörda, pyramidspelsoffer och andra stackare i hela mitt liv. Jag förtjänar verkligen att dö en plågsam död.

Å andra sidan har jag just fått en microvågsugn. Jag kan ju inte dö NU, nu när den snabba och smidiga vägen till näringsfattiga frysrätter öppnat sig för mig.