Om några timmar ska jag redovisa. Jag vaknade okristligt tidigt, tack vare både väckarklockor och ångest. En oslagbar kombination för att komma upp. Nu är det meningen att jag ska förbereda mitt tal, som om det skulle vara möjligt att i detalj planera vad jag hasplar ur mig under den panikångestattack som jag vill likna mina muntliga föredrag vid.  Det vanligaste som händer i form av fysiska reaktioner på den obehagliga situationen är dock att jag får slut på saliv. Min stackars mun är väl så ovan vid muntliga prestationer att den får en chock och torkar ut. Det brukar leda till att jag får lite mer bokstavliga svårigheter att tala.
Och det hjälper inte att mitt ämne - vilka de vägledande värdena för förvaltningens verksamhet i stort och för de enskilda tjänstemännen bör vara - är så i grunden idiotiskt. Nej, förresten inte idiotiskt, men jag menar att prata om, som om jag efter en vecka på kursen hade mandat att tillverka en etisk föreskrift till förvaltningen. Ska jag liksom häva ur mig mina egna normativa förvaltningsideal? För jag har inga sådana, så intresserad är jag inte av förvaltningspolitik ännu. Ska jag gå den deskriptiva linjen och tala om olika förvaltningsideal och värdera dem mot varandra? Så kommer det antagligen att bli.

Jag måste säga att jag har svårt att på allvar greppa de dilemman som litteraturen tar upp. Det traditionella synsättet är att förvaltningen är ett neutralt instrument för att i praktiken verkställa de beslut som uppnåtts enligt någon metod som uppfattas som förnuftig, eller jag ska säga det rakt ut: på ett demokratiskt tillvägagångssätt. Föreställningen är att förvaltningen på något sätt är apolitisk. Det kan man självklart problematisera, för det vore väldigt underligt om tusentals tjänstemän till exempel inte brydde sig om vilket/vilka partier som bildar regering vart fjärde år. Men ger det verkligen incitament för vissa att handla mot den allmänna viljan, ja inte i Rousseaus mening den allmänna viljan, men mot det politiska program som en majoritet väljare har röstat på? Inte ens jag har ett så outvecklat sinne för moral.
Dessutom så påverkar närbyråkraterna (som det heter i våra böcker och the lower echelons) politikens innehåll i högre grad än man tror. Skulle man kanske rent av ge förvaltningen en demokratisk legitimitet och välja även verkställarledet? Alltså inte göra åtskillnaden politik/förvaltning alls? Problemet med åtskillnaden verkar ju uppstå först när förvaltningen i praktiken är politikutformande men utan demokratiska mandat för detta.
I både fallet förvaltningen som neutralt instrument och förvaltningen som politiskt vald borde resultatet vara (med rätt organisering) ett effektivt verkställande av den framröstade politiken.
Finns det inte ett annat värde i det att förvaltningen fungerar som just en bromskloss på demokratin, en slags inbyggd tröghet i systemet? Som ett segt block av sån där ballistisk gelé som de politiska besluten måste genomborra och ta sig ut genom, förhoppningsvis modifierade till det bättre, till mer verklighetsanpassade och  rimliga konsekvenser för medborgare. Det som arbetar i förvaltningen är ju specialiserade och besitter expertkunskaper på sina områden, som politikerna säkert många gånger saknar. Min uppfattning är också att det i Sverige finns mycket av varan ramlagar, att förvaltningens verksamhet styrs i lösare termer för att möjliggöra för anpassning från tjänstemännens sida. Det finns ju metoder för att det här ska kunna fungera relativt smärtfritt, man kan ju som ett banalt exempel bara utvärdera verksamheten för att kontrollera om det politiska beslutet verkställts på det sätt som var menat.  (Om inte, var det för att förslaget var idiotiskt eller för att det var idiotiskt vagt utformat eller var det för att verkställarna underlät sig att lyda styrningen?)
Ett ytterligare (demokratiskt) problem blir i så fall att förvaltningen förbereder politiska förslag för politiker att rösta igenom, för förvaltningen att genomföra, att de i egenskap av särskilt kunnande övertar mycket av den politiska makten. Vad ska en politiker i vissa lägen ha att sätta emot, ungefär. Då har vi ju ämbetsmannaväldet, som visserligen kan låta på sätt och vis lockande för en misantrop som mig själv.

Så till själva organisationsformen, om vi utesluter politiskt valt verkställarled. Byråkrati, (som man inte kan säga på svenska för det tycks ha fått olika innebörder och en negativ klang, bureaucracy på engelska fungerar däremot utmärkt),  är ju den mest rationella organisationsformen, för att tala med Max Weber. Måste inflika med att jag avskyr när textförfattare skriver "för att tala med den och den teoretikern", därför är det så lockande att själv uttrycka mig så ibland. Det gör lite ont, men det är en skön smärta så att säga. Jag tror att det var någon text jag läste ganska nyligen där det fenomenet verkligen togs på allvar, in absurdum, med krystat intellektuella referenser som "för att tala med Herakleitos" - hur många uppfattade den referensen liksom? Det finns ju ändå gränser för hur mycket man får överskatta sina läsares förkunskaper. Jag skulle personligen inte vilja tala med Herakleitos, mycket beroende på att jag faktiskt läst lite av hans flummande, och med tanke på att det är en försokratisk filosof finns det 1) nästan inget bevarat av hans arbete och 2) en viss dragning åt att försöka sammanfatta världen som bestående av ett eller flera grundämnen , i hans fall logos, en brinnande förändringens eld. Författaren ville säga "förändring", men det skulle ju vara att uttrycka sig alldeles för klart. Tänk så många pseudointellektuella poäng man kan plocka genom att dra upp Herakleitos i det läget. Men jag ska inte klaga, jag uppfattade ändå referensen. Herakleitos sägs förresten ha blivit uppäten av hundar, så kan det gå, man får se det som en läxa.
Återigen till byråkratin som organisationsform. Det är ju en hierarkisk struktur vilket möjliggör för tydliga ansvarsförhållanden och kontroll. Rekrytering sker på meritbasis, ingen nepotism eller favoritism. Grunden för verksamheten är olika legala premisser, vilket möjliggör förutsägbarhet och minimerar godtycke. Vilka värden står den här formen för? I mina ögon är det rättssäkerhet och en uniform tillämpning av lagen som är vinsterna. Det borde också finnas vinster i effektivitet och expertis. Nackdelarna är att formen inte är flexibel, och inte kan ta hänsyn till det individuella fallet.
Det finns antagligen en kulturell kontext som gör att vissa samhällen accepterar den här typen av myndighetsutövning bättre än andra. I någon av böckerna kallas kulturen för rationell/deduktiv. Det krävs att man faktiskt uppfattar att myndighetsutövarna , utan kraft av sin egen person, som rimliga tillämpare av lagen, att det är ett rättvist system. Här kommer jag också in på min invändning mot normativa utsagor som jag skrev om en halvmil upp i texten. Vilka värden som leder förvaltningsverksamheten måste också ges en kulturell förankring. Det är naivt att tro att man kan exportera formen, att den verkligen kan ses som ett neutralt instrument i alla lägen som alltid kommer att uppfattas som legitim. Jag uppfattar den som legitim eftersom jag ingår i en viss kultur. Jag har under åratal socialiserats in i vissa normer, men inte i andra. Jag skulle därför inte kunna tänka mig att slänga upp en tusenlapp på tjänstemannens bord och starta förhandlingen. Det är ett stort tabu i min värld, men därmed inte nödvändigtvis ett tabu för alla andra.
Till motsats från en pragmatisk/empirisk kultur där förhandlingen (strunta nu i tusenlappen) utgör en utgångspunkt för myndighetsutövningen. Istället för att nitiskt hävda utfallet av de legala premisserna och tidigare praxis uppstår en förhandlingssituation mellan klient och verkställare. Man kan ta stor hänsyn till det enskilda fallet, och (förhoppningsvis) tillämpa lagen för att passa den enskilda medborgarens unika fall bäst. Fördelarna är i min mening just den individualism som följer med. Det är svårt att tänka sig att man med en torr lagtext kan fånga upp hela den komplexa verkligheten, och därför är det rimligt att t.ex. närbyråkrater som har kontakt med människor har större handlingsfrihet att anpassa sig till det enskilda fallet. Eventuella effektivitetsvinster. Och så självklart gemene mans inställning till förvaltningen. Den kan tänkas bli bättre om man kände att man fick ett mer personligt bemötande, och slapp motas in i en rigid struktur. Nackdelarna blir större godtycke och mindre rättssäkerhet. Två personer med liknande förutsättningar kan få olika utfall, vilket också kan skapa negativa attityder. Men det finns som antytts också en chans för t.ex. mig att på sätt och vis påverka den lag som påläggs mig. Ett demokratiskt värde alltså. Men svårt att säga att alla skulle ha en förmånlig förhandlingssituation, jag kanske är jättebra på att ta människor och charma till mig olika fördelar av andra, vilket skulle ge mig större möjlighet att påverka den lag som påläggs mig än någon annan som kanske av allmänheten uppfattas som en kuf. Det finns ingen demokratisk rättvisa i det systemet i stil med en man, en röst. En människa, en röst för att bli lite mer modern.

Nej. Nu tror jag att jag ska övergå till att skissa upp mina förvirrade och banala tankegångar till någonting jag kan säga ikväll. Tack för din tid.