Shopping igår. Jag övergav mina nätshoppar, som jag älskar så mycket, mest för att jag kan besöka dem i ensamhet. Ensamhet är ledordet. På stan är man istället inträngd i folkmassorna. Jag är Gustave le Bon när jag går på stan. Jag förskräcks och äcklas och ser ned på alla andra äckliga varelser som ibland till och med vidrör mig när det blir alltför trångt.
Särskilt le Bonsk blev jag utanför SOUK - det där gamla Debenhams-stället. En röd matta låg och skräpade vid ingången, jippomusiken skrålade ut ur högtalarna och en ansenlig folkmassa verkade stå i kö för någonting som involverade sminkdiskar och stora blixtar på stativ.
Kan inte koncentrera mig alls på vad det var jag skulle handla egentligen när affärerna är så ... folkrika. Det blev som vanligt tre par strumpbyxor, för det måste man ju ha i alla fall. Men klänning och kjol, det som jag i första hand lämnat mitt hem för att finna, uteblev helt enkelt. För det första finns det lite för många gravidklänningar i dagsläget. A-linjeformade tygmassiv där jag får plats fem gånger om i storlek 36. Kan inte riktigt se charmen med dessa klänningar. För det andra så var resterande utbud också ganska charmlöst. Jag vet kanske inte vad jag vill ha, men jag vet iaf vad jag inte vill ha.
Blev förutom strumpbyxor tre par billiga pumps och lite billigt smink. Jag köper vanligtvis mitt smink från exklusivare märken, som säljs av tjusiga, spacklade damer i vit labb-rock och med en oemotståndlig kvasivetenskaplig jargong. Men för att matcha min studentinkomst tänkte jag att det är dags att prova de billigare märkena som säljs i en egen hörna på Åhléns City. Det var jag och några öststatsfnask som använde testprodukterna för att lägga sin kvällsmake på plats i varuhuset.  När jag skruvade fram ett läppstift för att se på färgen möttes jag av ett könshår som prydde toppen av stiftet. Det kändes helt enkelt förnedrande och jag ville fly de där metrarna bort till det riktiga sminket. Sansade mig, och valde iaf ett läppstift, en lipliner, en eyeliner och en duoskugga, alla i garanterat obruten förpackning. Min nya eyeliner från Lumene (tror jag att det heter) måste jag faktiskt erkänna knäcker min tidigare från Dior. Jag är obekväm med Diors sladdriga pensel, så varför inte fortsättningsvis köpa denna billigare sorts eyeliner?

Sen har mitt hems viktigaste saker gått obehagliga öden till mötes. Dammsugaren fick det att spruta ut eldgnistor ur kontakten, och vill dessutom inte fungera särskilt ofta. Och kannan till kaffebryggaren har gått sönder. Jag bor alltså i ett dammigt hem utan tillvarons viktigaste beståndsdel: kaffet. Det är ett brutalt kliv ned på livskvalitetsstegen. Inte har jag en bil för att transportera hem nya skrymmande dammsugare och kaffekannor heller. Jag får väl ta upp två platser på buss 40 kanske. Eller ringa till pappa och gråta.
Jag vill ändå gråta, jag känner att det ligger på lut inom mig att brista ut i en riktigt snyftig och snorig självömkan. Mina integritetsgränser inkräktades så brutalt under hela gårdagen. Det började redan på spinningen när någon slags sydeuropé intog cykeln intill min - något man inte gör när det är halvtomt i salen - och stirrade på mig under en timme. När det var dags att stretcha använde han min (och inte sin egen) cykel som stöd. Hans svettiga armar vidrörde min handduk. Jag ville kräkas. Sen stod han och spanade efter mig när jag skulle byta om. Och på stan sedan, jag vet inte hur många gånger jag nuddade vid andra människor. En kvinna gick in i mig med sin feta byst, jag skrek rätt ut. Hur vågar hon ta sig friheten att röra vid mig. Jag borde dödat henne. Jag borde inte låtit henne komma undan.
Ja, jag har issues, med andra människor generellt och med kroppskontakt specifikt. Det är inte bara från främmande människor, utan jag sover i heltäckande kläder för att slippa den äckliga känslan av hud mot hud även när det är mina egna ben som nuddar varandra.

Min nya hårfärg förresten: