Igår hade Elias födelsedagsfest/klubb. Jag hade min svartvita 60-talsklänning, som för första gången i mitt liv sitter bra. Jag köpte den som ett slags projekt, en sån där klänning i för liten storlek som ligger och hånar en i garderoben tills man gettar sin act together och ser till att den passar. När den nu äntligen satt bra, och inte som ett andra skinn som man riskerar att spräcka vid för häftiga rörelser, var jag groteskt stolt. Så stolt att jag bestämde mig för att överge min kaloriberäkning för kvällen och unna mig själv lyxen av att vara fri - i några timmar.
Det var ganska trevligt, jag drack öl för första gången på väldigt, väldigt länge. Och nu är jag alltså bakis, som ett straff för mina ogärningar.  Jag vaknade vid fyra av att världen snurrade och av att min strupe var helt torr. Satt och halsade vatten med fönstret öppet och lyssnade på ett killgängs hotfulla fyllesvammel utanför på gatan. Komponerade olika löften som i stort sett gick ut på att jag ska leva asketiskt resten av mitt liv och aldrig någonsin dricka alkohol igen.

Men redan ikväll verkar mina föresatser gå åt fanders, för det är någon slags korridorsfest ett stenkast från mitt hem som vi tänkte dyka upp på. Det blir i så fall den första frivilliga korridorsfesten jag går på. Det är bara att skala av värdesakerna och ta med sig en färdigblandad grogg i plastflaska. Just nu lutar det väl mer åt att det faktiskt blir en alkoholfri kväll, jag är för gammal för det här livet.

På vägen till klubben hade jag shuffle på ipoden, och Slayers Necrophiliac gick igång. Jag glömmer hela tiden bort hur mycket jag älskar Slayer, hur de knäcker allting annat, jag förstår inte varför jag glömmer det, antagligen för att det inte finns någon i min omedelbara närhet som påminner mig om det. Jag blir som ett dampbarn som inte kan sitta still på tunnelbanan av Slayer, jag vill sjunga med, jag vill vara fjorton år igen. Så kommer jag undan med lite mer.  Dessutom skulle jag, helt legitimt, kunna hänga med fjortonåriga metalkids.
Jag har förresten en sjuk grej för småkillar i högstadieålder. Jag tycker att de är så oemotståndligt söta. Inte som en pedofil, mer som en äldre, better-knowing observatör. Jag tror det handlar om att de påminner mig om mina småbröder. Mitt hjärta smälter när en fjortiskille försöker vara hård inför sin omgivning. De är på andra plats på min lista över söta saker, efter kattungar.