Mitt paket kom idag! Självklart blev det tullavgift, moms och speditionsavgift. Tror det gick på runt 350. Kläderna satt som ett smäck, förutom ett par strumpbyxor i one size, som mer är Henriks size. Är du runt 190 cm lång och vill ha vita stickade strumpbyxor, säg till. Henrik ville inte ha dem. Sammantaget tycker jag att det var värt pengarna.

Tog tag i Gossip Girl-tittandet i fredags. Jag tänkte att det kunde passa mitt hjärndöda bakishumör. Jag fick nog efter de första tio minutrarna. Det var riktigt dåligt. Sämre än både Desperate Housewifes och Ugly Betty, två andra serier som jag hatar innerligt.
Det är inte för att jag är en särskild finsmakare som inte kan med hjärndöda tv-serier. Men det finns en gräns också, och ska man gå över den så ska man göra det rejält. Jag pratar förstås om Sunset Beach och Days of our lives. Där har vi serier som gått över gränsen och som står för det. Gossip Girl verkar vilja gömma sig bakom en dyrare produktion. Men det gör den inte bättre.
I Gossip Girl är grejen att alla är rika, snygga och uttråkade. Sådär som man föreställer sig att det måste kännas att vara en Park Avenue Princess, ett läckert moraliskt förfall längs en tidslinje av inbokade manikyrbesök, bleka utväxten-besök, ansiktsbehandling med AHA-syror-besök, restylance-besök med mera. Helt enkelt platta, intetsägande karaktärer som intrigerar i snygg miljö.

Det finns (tack och lov) avsevärt mycket bättre skildringar av uttråkade rikemansbarn: Igby goes down, Rules of attraction, American Psycho, och när vi ändå är inne på Bret Easton Ellis, så ska Glamourama ha filmatiserats, men den har jag inte sett och kan inte gå i god för.
Är man dessutom läskunnig rekommenderar jag Den hemliga historien av Donna Tartt, eller att man införskaffar allt Plum Sykes någonsin skrivit. Skulle Plum Sykes-böckerna filmatiseras tänker jag avstå från att titta. Styrkan i böckerna är just att man kan inkalla sin egen föreställningsvärld.