Allting känns lite bättre och klarare efter att ha städat massor, lagat mat (bulgursallad med lax), tittat på På spåret, och insett att ICA vid mig söker extra personal. Jag tänkte gå förbi på måndag och lämna in min imponernade CV ... ok, men jag har väldigt bra referenser iaf.
Mitt nuvarande jobb deprimerar mig. Jag trivs inte så bra på en arbetsplats där kvinnor är i majoritet. Jag gillar inte skitsnack, och jag gillar inte den oannonserade tävlingen om vem som är präktigast som jämt tycks pågå där:
"Jaså, Sofia, gick du upp först vid tolv? Herregud, så länge skulle jag aldrig kunna sova, nej, jag går upp och äter gröt klockan sex, varenda dag. Sån är jag."
"När jag var i din ålder var jag ute jämt och ständigt och gick direkt från krogen till jobbet, men du vill alltså inte jobba från klockan 07.30 på nyårsdagen? Ja, dagens ungdomar orkar ju ingenting."
"Har du varit sjuk nu igen? Själv har jag inte varit sjuk sedan 60-talet. Men du verkar ju alltid vara sjuk. Nästa vecka på måndag skulle jag nog bara vilja sova hela dagen, kanske ska jag vara "sjuk" då, Sofia? Tihi, Vad tycker du Sofia, ska jag vara "sjuk" då?"
"Jaså du vill läsa statsvetenskap, vad ska du med det till? Sånt där är ju bra flum. Varför läser du inte till sjuksköterska, som en redig människa?"
Och så favoriten:
"Va, kan inte du släppa allt du har för händerna på stört och komma in och jobba nu på en gång, du har ju skrivit i pärmen att du kan jobba idag?".
Nej, jag kunde ha jobbat massor av dagar, om ni hade bokat in passen med mig. Men om ni ringer en halvtimme innan passet börjar kanske jag utgått från att det inte blivit något jobb den dagen, och hittat på något annat. Är det verkligen så konstigt?

Jag hoppas alltså på ICA istället. Förhoppningsvis blir det något helgpass och något pass i veckan, och förhoppningsvis krockar det inte med Idéhistorian.