För inte så länge sedan, när jag gick på gymnasiet, betydde emo emotionell pop/rock/punk. Med en tillhörande stil. Om jag hade färgat håret svart, klippt det kort, haft tjocka svarta glasögonbågar, en söt rosa band-t-shit, ett par jeans och ett par skateskor/converse, och framhävt mitt lyssnande på Get up kids hade jag kanske också kunnat tillhöra emogänget. I regel såg man ganska proper ut om man var emo. Jag uppfattade det som en subkultur light, inte som en rebellisk, obstinat och otvättad sådan.
Nu verkar istället begreppet ha fått en vidare mening, som kan sammanfatta allt det som J-Lindeberg-pubertetsungarna ogillar hos oliktänkande. Det var främst min fjortonåriga bror som uppmärksammade mig på detta. Eftersom han inte ville uppfattas som en jävla tönt skulle han ha ett par jeans som kostade över 1500 kronor. Det var tönt-gränsen i hans skola. Min mamma invände, såklart. Det är ganska korkat att lägga ner de pengarna på ett par jeans till en unge som växer i storlekar månatligen. Men de billigare alternativen skulle, enligt min bror, innebära att han skulle bli sedd som ett "punkar-emo", vilket var det värsta som skulle kunna hända.
Hur likformiga och tråkiga subkulturer än må vara, så verkar de som genomlevt någon slags subkultur-era i tonåren utvecklas till bättre människor, i min mening, senare i livet. Jag kan inte hjälpa att dra den slutsatsen. Det verkar ge upphov till ett grundläggande ifrågasättande av konventioner, om än inte alla, som man kanske inte skulle ha brytt sig om annars. Dessutom är det roligare med såna ungar än med hockeykillar som tror att god smak är att ha rätt logga på en mjukiströja. Eller som går runt och spanar in röven på andra människor, för att kunna avgöra vad de har för jeans, identifiera dem och sluta sig till vilken prisklass de kan ha legat i, och efter detta kanske klassa personen som ett "punkaremo" och värdera den därefter.