Den vita månaden börjar med ett nederlag. Fyra dyr-öl igår blev det. Varav en som jag framförallt spillde över mitt ben. Om jag pressar ur strumpbyxorna kanske jag kan tillvarata de dyrbara dropparna London Pride. Men att vara nere för räkning har sina nivåer, och den nivån har jag ännu inte nått. Jag har bara misslyckats lite grann med att inte dricka alkohol.
Fast, nu blir det fan en vit månad. På riktigt. Jag är jättepeppad på att återställa mina dopaminreceptorer och känna riktig lycka. Eller vad det nu är som händer i hjärnan.

Igår var jag helt desillusionerad och ville starta ett coverband. Jag tror att jag inbillade mig att det var en lite mer lukrativ deal än vad det egentligen är. De kanske får en hundring och några öl i baren. Men i alla fall. Om man bara kunde åka ut på krogar och personalfester och ge folket vad de vill ha och tjäna pengar på det. Leva på det. Men antagligen skulle man bli nedöst med önskemål om att spela dåliga låtar man hatar, och ja, antagligen är det inga feta pengar i branschen. Så nu skiter jag i det. Det var en fin idé i en halvtimme igår.

Nu ska jag gå över till universitetet och träffa Henrik och sen gå på ett seminarium om att skriva uppsats i idéhistoria. Jag har ingen aning om vad jag vill skriva om. Det känns så jävla svårt att ringa in ett ämne som är idéhistoriskt och inte filosofiskt. Eller som är idéhistoriskt och inte historiskt. Fuck.
Och så är det ju getingjävlarna också som man måste tas med varenda gång man går utanför porten. Jag ber en liten bön om att de ska lämna mig ifred.