Nu har jag tagit mig hem från Ångermanland. Där bodde vi i mina föräldrars stuga med havsutsikt och allting är idylliskt värre. Tills vädret bestämmer sig för att en gång för alla svika mig och ställa till med regn och grådaskighet. Då är idyllen som bortblåst. Det enda som finns kvar är tv-spel, ett inkomplett kinaschack, ett TP, ett yatzyspel och tristess. Det är dags för Sverige att också starta ett vädermanipuleringsverk.
En dag körde vi till Lunde och tittade på monumentet över skotten i Ådalen och jag blev så sentimental att jag nästan grät. Nästan, eftersom vi inte var de enda som bestämt sig för att glo på minnet av arbetarmisär. Jag har en viss självbehärskning när man minst anar det. Sen gick vi till Westerlunds k-märkta konditori vid Sandöbron och drack kaffe i metallkanna i en autentisk 50-talsmiljö. Väggarna var klädda i nitad galon, vilket måste ha varit praktiskt värre.



Andra upptäcktsfärder var: shopping i Härnösand (jag köpte snyggaste kappan för 150 kronor) och minigolf på Antjärns camping. Banan var sned och vind och redo att bli brasved. Men jag vann, så jag var nöjd ändå.
Igår tog vi X2000 tillbaka till Stockholm, och berusade oss i Bistrovagnen tillsammans med en amerikan. Resten av kvällen spenderades på sunkigt ölhak vid Fridhemsplan och för mig gungade världen fortfarande som om jag satt på ett höghastighetståg.

Nu är det bedrövligt igen. Jag vill inte riktigt vara hemma, och inte riktigt vara borta heller. Nu är det upprop och registreringar och det känns lite som att höstterminen redan börjat. Jag borde till exempel skaffa fram en billig lagbok så fort jag bara kan. För att inte tala om alla böcker jag ska läsa på idéhistorian. Jag kommer vara så jävla pretantiös lagom till jul. Jag orkar inte ens tänka på det. Antingen det, eller så kommer jag vara en hålögd dropout.