Vaknade klockan tolv av att min telefon ringde upprepade gånger. Vilket var tur, för jag skulle vara i skolan klockan ett, och det lyckades jag därmed också vara. Vi hade ett seminarium, där vi skulle diskutera några källtexter om svensk psykiatri, från första hälften av 1900-talet. Kvinnan som jag hatar (jag tror dessutom att det är ömsesidigt) högg direkt på allt jag sa. Och jag högg tillbaka. Det spelar ingen roll vad jag själv tycker, jag måste säga emot henne.

Det slog mig att om jag hade råkat ut för henne för ett år sedan hade jag aldrig vågat säga emot. Jag hade antagligen suttit tyst resten av kursen om någon bestämde sig för att systematiskt racka ner på allt jag sade. Nu njuter jag av bara tanken på den hetsiga debatten som kanske kommer uppstå varje gång vi råkar ut för varandra. Framsteg.