I en av mina utredningar som jag utreder (vilket skämt) så har en av utredningsmännen blivit ovän med de andra. Han kommer in först på slutet: "Reservation av Herr Edgren" och bara "vilka idioter kunde komma fram till det här, det är ju sjukt, titta här har jag räknat på det och visst är det skrattretande".

Jag har så roligt åt historien. Det ska bli grundbulten i en ny historiesyn jag ska vara upphovsman till. Historia som vetenskapligt ämne har ju som bekant en del underliga sätt att motivera sig själv på. Det underligaste är att vi ska "lära av historiens misstag". Som om historia som vetenskap skulle ägna sig åt att revidera historien och fördöma delar av den - på någon slags vetenskaplig grund. "Vi vet nu att dom i Sovjet hade fel". Typ Forum för levande historia alltså. Borde inte Forum för levande historia, om de nu lärt sig så jävla mycket av historien, gå ut och reagera på FRA och IPRED? Vilka trögtänkta jävlar. Men, nog om dem.

Min motivering för historians existensberättigande är enkel: den som tvivlar på värdet av att studera historia - beställ fram SOU 1956:13 - Konstbildning i Sverige - Förslag till åtgärder för att främja svensk estetisk fostran. Hade den varit en komedi som kom ut direkt på video hade den haft en stjärnblaffa med ordet "skrattfest!" på omslaget.