Igår var jag i skolan, på första seminariet på temakursen om psykiatrins idéhistoria. Det verkar roligt trots att jag har lite förutfattade meningar om historieskrivning om olika typer av vård. Hur många tjejer har inte skrivit b och c-uppsatser i historia eller idéhistoria på temat? Jag gissar på en hel del. (I min uppsatsgrupp verkar det utgöra 30-40%). Ofta handlar det om vård som kvinnor utsatts för, för att man antagit att de lidit av t.ex. hysteri, som för oss idag framstår som förnedrande och omänskligt. Eller så handlar det om obstetrik i en bred mening. Min förutfattade mening går ut på att jag misstänker att man gör en del normativa grundantaganden när man väljer ett sånt ämne. Det blir en historia om auktoritetens övergrepp, den lilla människans bristande rättssäkerhet, och i värsta fall vältrar man sig bara i de hemskheter som vår tid dömt ut.

På fältet psykiatrins historia finns det en mängd element av tvång och förnedring som idag skulle betraktas som allt annat än rumsrena. Det är så lätt att man övergår till att döma ut dem som ondskans manifestationer och slutar att intressera sig för vilka tankar som ligger bakom. Samtidigt är det så jävla spektakulärt och fascinerande. Det är nästan omöjligt att inte tappa andan när man hör talas om behandlingsmetoder som plötsliga bad, en svängstol som man kunde snurra den sjuka i hög fart i, långbad ibland med en uppspänd segelduk över karet, lobotomin - är väl den obehagliga psykiatrihistorians Rolls Royce, med mera. Det får mig att komma ihåg varför en av mina största rädslor är att klassificeras som psykiskt sjuk.