mood indigo - duke ellington
Om någon undrar så är jag instängd med en uppsats som väldigt snart ska in. Kan säga så mycket som att det kommer att handla om svensk filmpolitik innan Svenska Filminstitutet, närmare bestämt ska det handla om filmstödet och vilka kriterier man satte upp för den goda filmen - en jämförelse mellan 1942 och 1951 års betänkanden. Innan 40-talet hade staten bara intresserat sig för att beskatta och censurera filmen, och förslaget att dessutom ekonomiskt understödja viss produktion av den hade framförallt en anledning: man ville mildra skadorna man menade att filmen gav unga och deras moral. Filmen var tillsammans med jazzen, serietidningarna och snusklitteraturen fosterlandets fiender. Att läsa utredningar, motioner och partiprogram i ämnet från tiden är bitvis väldigt underhållande.
På bild: Max Horkheimer, (och Theodor Adorno), en favoritfilosof, men även en "kulturkonservatist" av stora mått. Han menade att konsten, i och med företeelser som filmen, knutits till kapitalismens logik. De har ingen konstnärlig ambition utan bara en kommersiell, det har skett en industrialisering av konsten. Läs Adorno och Horkheimers The Culture Industry: Enlightenment as Mass Deception här.
Kommentarer
Trackback