vampires don't cry - coffinshakers
Ibland funderar jag på att bli muslim. Inte för att jag tror eller något sånt. Det verkar bara vara det allra bästa sättet att reta upp dumma människor på: att vara muslim.
Jag spenderar ibland alldeles för mycket tid i Helgons olika politikforum, där tidvis varannan tråd i "inrikespolitik" är skrämselpropaganda mot islam. Ibland under förment universalistiska hållningar, ibland är det bara rena lögner och ryktesspridningar. Då kan jag önska att jag var muslim. Min blotta uppenbarelse skulle leda till att folk kastade sig bakåt, gjorde korstecken och spottade och fräste. Jag kanske vill införa sharialagar i Sverige, eller göra arabiska till officiellt språk.
Jag menar, de får ju inte bli för många, och de får ju inte inkluderas i demokratin. Det vore ju helt förskräckligt.
Har precis läst Lasermannen - En berättelse om Sverige för andra gången, och det är förbannat lätt att göra kopplingar till stämningarna 1991 i allmänhet, Ny Demokrati, och Vivianne Franzén i synnerhet.
Jag var ju inte gammal då, men jag kommer ihåg att jag någon gång tänkte att man borde köra ut invandrarna. För att det var synd om dem i Sverige (flyktingförläggningar som brändes ner, lasermannen o.s.v.) och för att de var kriminella.
Det här är åsikter som definitivt inte funnits i min närmaste omgivning: familj, skola, fritids, kompisar. Utan en abstrakt rädsla, och känsla av att någonting håller på att kollapsa, som jag tillgodogjorde mig via kvällstidningarna.
Jag började läsa kvällstidningar väldigt tidigt, nästan direkt när jag lärt mig läsa, vid åldern 5-6 år. Eftersom jag var så pass liten hade jag inte utvecklat något kritiskt tänkande, jag läste väldigt oreflekterat.
Jag tog åt mig av allt möjligt som jag läste: jag trodde t.ex. att en scudmissil skulle kunna hamna på avvägar och slå ner i Stockholm, närmare bestämt på Pipersgatan på Kungsholmen där jag bodde. Det var jag orolig för jättelänge. Jag skickade brev till "barnen i persiska viken". På svenska, addreserat till "barnen i persiska viken". Jag läste om mord och krig och elände, och det är typ det som i stor utsträckning format min ytterst pessimistiska och oroliga personlighet. Tack Aftonbladet och Expressen.
Nog om detta. Jag har fortfarande inte överskridit kalorinivån. 1100 kcal idag, jag misstänker att det egentligen är för lite rent formellt. Jag har läst hur många kapitel som helst, men har såklart fortfarande massor kvar.
Nästa kurs - då SKA jag läsa regelbundet. Aldrig mer panik sista veckan.
Och så har jag börjat få vårkänslor! Det är ju inte ens i närheten av lite fint vårväder eller något sånt, men det är alltid lika trevligt med eufori.
http://www.youtube.com/watch?v=gkBAUlNVLRY
Jag spenderar ibland alldeles för mycket tid i Helgons olika politikforum, där tidvis varannan tråd i "inrikespolitik" är skrämselpropaganda mot islam. Ibland under förment universalistiska hållningar, ibland är det bara rena lögner och ryktesspridningar. Då kan jag önska att jag var muslim. Min blotta uppenbarelse skulle leda till att folk kastade sig bakåt, gjorde korstecken och spottade och fräste. Jag kanske vill införa sharialagar i Sverige, eller göra arabiska till officiellt språk.
Jag menar, de får ju inte bli för många, och de får ju inte inkluderas i demokratin. Det vore ju helt förskräckligt.
Har precis läst Lasermannen - En berättelse om Sverige för andra gången, och det är förbannat lätt att göra kopplingar till stämningarna 1991 i allmänhet, Ny Demokrati, och Vivianne Franzén i synnerhet.
Jag var ju inte gammal då, men jag kommer ihåg att jag någon gång tänkte att man borde köra ut invandrarna. För att det var synd om dem i Sverige (flyktingförläggningar som brändes ner, lasermannen o.s.v.) och för att de var kriminella.
Det här är åsikter som definitivt inte funnits i min närmaste omgivning: familj, skola, fritids, kompisar. Utan en abstrakt rädsla, och känsla av att någonting håller på att kollapsa, som jag tillgodogjorde mig via kvällstidningarna.
Jag började läsa kvällstidningar väldigt tidigt, nästan direkt när jag lärt mig läsa, vid åldern 5-6 år. Eftersom jag var så pass liten hade jag inte utvecklat något kritiskt tänkande, jag läste väldigt oreflekterat.
Jag tog åt mig av allt möjligt som jag läste: jag trodde t.ex. att en scudmissil skulle kunna hamna på avvägar och slå ner i Stockholm, närmare bestämt på Pipersgatan på Kungsholmen där jag bodde. Det var jag orolig för jättelänge. Jag skickade brev till "barnen i persiska viken". På svenska, addreserat till "barnen i persiska viken". Jag läste om mord och krig och elände, och det är typ det som i stor utsträckning format min ytterst pessimistiska och oroliga personlighet. Tack Aftonbladet och Expressen.
Nog om detta. Jag har fortfarande inte överskridit kalorinivån. 1100 kcal idag, jag misstänker att det egentligen är för lite rent formellt. Jag har läst hur många kapitel som helst, men har såklart fortfarande massor kvar.
Nästa kurs - då SKA jag läsa regelbundet. Aldrig mer panik sista veckan.
Och så har jag börjat få vårkänslor! Det är ju inte ens i närheten av lite fint vårväder eller något sånt, men det är alltid lika trevligt med eufori.
http://www.youtube.com/watch?v=gkBAUlNVLRY
Kommentarer
Trackback