29 ways - willie dixon
Jag har någon slags panik. Jag är så stressad över att vänta på en ingivelse, en idé, en intiution, som aldrig kommer. Jag har inte tid att vänta längre. Jag kastade mig över dammsugaren och sprang omkring i lägenheten med den som om jag jagade någon, jag dricker upp en kopp kaffe på ett par sekunder, allting måste gå i samma snabba takt som det känns som att mitt puls slår i. Panik, alltså.
Nu måste jag fixa en sak med Henrik. Jag tar alltid ut mitt humör på andra människor.
Bättre att ta ut sitt humör på andra än på sig själv.
jag antar det. henrik är luttrad. han fattar när han bara ska skita i allt jag säger och vänta tills mina rationella förmågor har återkommit.
Hemligheten är att man måste skriva utan någon klar idee eller ett mål.
Eller så kan du skriva en fransk uppsatts. Börja med att snabbt tala om ditt ämne, lämna en sida tom åt bevisning (som du skriver sist) och fyll sen på sida upp och sida ned med text där du berömmer dig själv och dina snillrika metoder. som förklarar varför absolut ingen anna hade kunnat dra samma slutsats.
haha, vad skönt. "ingen annan hade kunnat dra samma slutsats - det finns alltså ingen som helst generaliserbarhet, men ta mig på mitt ord!"
alltså, på min kurs skulle säkert det funka, utbudet av metoder som vi fått är "följ klassisk uppsatsdisposition". det är en "metod" tycker dem.