Fredag: Jag tappade min ipod på en skogspromenad efter att ha mött vad som i min vilda fantasi bara kunde vara ett lodjur. Upptäckte att ipoden saknades på kvällen och tvingade med Henrik ut att leta efter den. Och vi hittade den! Sån tur har man kanske bara en gång. Vi firade med att gå ut, jag fick höra att jag liknade Sophie Ellis Bextor, vilket gjorde mig förtjusad, men jag upptäckte senare att hennes utseende var överskattat så jag har antagit min vanliga attityd till mitt utseende igen, d.v.s. får mig att vilja kräkas. Jag dansade med en av Henriks kursare och lärde henne hur man gör sig av med efterhängsna killar genom att imitera cp-ticks. Det må vara att gå över gränsen, men för alla er politiskt korrekta där ute så lovar jag att ingen cp-skadad fanns där att känna sig kränkt över mitt tilltag. Dessutom är det bättre än den gången jag råkade knocka en dvärg (förlåt, kortväxt) med armbågen på ett helt annat dansgolv. Hur jag än gör när det gäller samhällets marginaliserade grupper - hur finkänslig och taktfull jag än försöker vara, så är det som att jag halkar på ett bananskal och råkar komma åt en tuschpenna med överläppen. Det är ingen mening för mig att bekämpa ödet, jag är för evigt dömd att vara den spexiga tonårskillen som hänger på flashback och alltid har ett skämt om en askkopp i en bil på lager.
Sedan bjöd vi på efterfest, det ska man ju aldrig göra. Men, det gick städat till, antagligen eftersom jag prematurt drev iväg festdeltagarna med min musiksmak.

Lördag: Var en seg och dålig dag, jag kollade på min tv-serie och var sur.

Söndag: En upprepning av lördagen, men nu har jag också ett antal texter att läsa till ett seminarium imorgon. Det känns som en tradition numera, att läsa i panik, och traditioner känns trygga, stabila och mysiga i en annars föränderlig och obehaglig värld.