Henrik hittar alltid sin antagonist på varje universitetskurs han läser. Själv har jag svårt att frammana starkare känslor för de jag läser med. I våras, på statsvetenskapen, hade jag visserligen en otroligt irriterande människa på föreläsningarna. Han satte sig långt bak i salen, tillsammans med sin eviga följeslagare, och satte sedan igång att ställa för det mesta meningslösa frågor till föreläsaren, som inte kunde höra vad han frågade, varpå en lång harang av förklaringar och "vad sa du?" utbröt. Jag tror inte ens att han ville få svar på en fråga utan mer var ute efter uppmärksamheten. Han hade ofta små poänger med sina frågor, saker han säkert tänk länge och väl på, trodde att han satte bryller i hjärnan på sin omgivning med sitt fräcka ifrågasättande of the world as we know it. En gång började han sin fråga med "jag som är positivist ..." och det var precis efter att vi gått igenom, väldigt förenklat, positivismen, och den förenklade genomgången hade framställt positivismen som om möjligt ännu mer löjlig än vad den egentligen är. Han hade ändå fattat tycke för den. Han och Comte. Hoppas de lever lyckliga i alla sina dar.

Nu har jag hittat ett nytt hatobjekt för terminen. Det är en kille som aldrig verkar ha läst texterna som vi ska ha läst utan gång på gång seminariefejkar, men utan att ha några bra seminariefejkarskills. Eller, så har han läst. Men i så fall är han verkligen ett lost case, en helt igenom idiotisk människa - eller analfabet. Man ser liksom i hans ögon att han är dum. Hela han utstrålar dumhet.
När han väl säger någonting så är man alltid helt förstummad efteråt, öh - vad sa han egentligen? Han anknyter inte till diskussionen, han säger ingenting egentligen och för det mesta så mumlar han i mitten av meningarna med flit så att ingen ska höra. Han kommer alltid med ett överslätande "det är komplicerat" för att slippa ta ställning till någonting, och sedan mumlar han tills alla tröttnat på att låtsas vara intresserade av vad han ska säga. Och han kommer säkert undan med det. Jag vet inte vad han får i betyg, men jag tror säkert att det räcker med att han sitter där, ser dum ut, mumlar någonting ibland och så får han ett godkänt. Jag hatar honom.

Så har jag en kvinna på seminarierna som jag helt enkelt kommer överens med. Våra åsikter har nog aldrig överensstämt, vilket leder till en del ... debatt. Jag har nästan renodlat min postmodernism bara för att irritera henne. Jag gör sånt omedvetet. Men jag kan stå ut med en meningsmotståndare, det är bara roligt. Hon har ju åtminstone svar på tal. Men den där killen som bara mumlar, honom tål jag inte.

Men allvarligt, hur lätt är det att komma in på universitetet? Ställ upp lite högre krav, sätt en minimigräns, (som ska ligga en bra bit ovanför nivån "godkänt"), för alla ämnen, oavsett popularitet. Visst, gymnasiebetygen eller högskoleprovet kanske inte bäst speglar lämplighet för universitetsstudier men att alltid behöva tampas med dessa underbegåvade människor som uppenbarligen inte passar för högre studier? Jag börjar tröttna på det. Alla är inte lämpade att läsa vidare och de som kommer in på utbildningarna och sedan inte klarar av att tillgodgöra sig dem och godkännas blir inte lyckligare för att de slösat bort tid och csn-lån på att försöka.