När det blir mörkt så här efter fyra på eftermiddagen känner jag verkligen att jag måste byta dygnsrytm. Det kommer inte funka att bara få en skymt av dagsljuset på nästan fem månader. Jag kommer kanske att bli galen och lagom till våren springa omkring som en vettvilling, förblindad av ljuset.

Dessutom har jag ständigt dåligt samvete över mitt sätt att leva på natten. Omgivningen har verkligen lyckats internalisera sin ståndpunkt i mig, trots att jag fortfarande hävdar att det inte spelar någon roll om jag utför mina sysslor på kvällen eller på morgonen, så länge de blir gjorda. Ändå spökar känslan av att vara misslyckad i utkanten av alla bättre eller sämre bortförklaringar till mitt beteende. Det dåliga samvetet är the mans bästa vapen. De behöver inte ens påpeka fel och bestraffa, efter år av uppläxning gör jag det nu åt mig själv, som om en fientlig parasit intagit min kropp.

Förutom att älta mina tillkortakommanden ska jag idag skriva klart svaret på en fråga om hur Aristoteles använder begreppet "natur". Det är en ganska enkel fråga om man läst honom, eller den kan åtminstone göras enkel och jag har egentligen redan besvarat den. Men jag måste utveckla svaret för att det just nu är för kort. Aristoteles är inte min favorit heller. Platon är mycket roligare läsning, mycket tack vare dialogformen. Även om jag har den allra största förståelse för att Sokrates fick dricka gift, om man ska tro Platons skildring av honom verkar han som en jävligt jobbig person.

Och ja, så ska jag ta mig till Ullis fest och dricka lite bål och ha det trevligt.