i'm the ocean - neil young

När jag var ungefär fjorton eller femton år började jag få stanna kvar i stan när mina föräldrar skulle åka bort. Och det blev början på något slags låtsasvuxenliv som jag bara kunde leva om jag var själv. Som jag i vrede fick lägga åt sidan så fort familjen kom hem igen. Som om jag lekte mitt eget liv som det kanske skulle bli, någon gång i framtiden.

Jag skapade rutiner för mitt påhittade vuxenliv, som jag tog fasta på och upprepade varje gång jag fick vara ensam hemma. Den första kvällen brukade jag alltid spendera helt ensam. Jag började med att rota bland pappas skivor och ta fram Neil Youngs Mirrorball. En skiva som aldrig följde med till landet, av någon anledning. Ett säkert kort. Och jag förstår inte riktigt vad jag som typ 16-åring hade hos Neil Young att hämta. Men det gjorde jag alltid. Sedan satte jag på spår tre, I'm the ocean, öppnade balkongdörren på vid gavel och rökte en cigarett till den låten. Oftast var jag olyckligt kär på något sätt. Så när jag tittade ut över innergården och hustaken och andades in stockholmsluften med den där enformigt melankoliska Neil Young-låten i bakgrunden, tänkte jag alltid att man är så jävla ensam.

Exakt det var min bild av hur mitt vuxna liv skulle vara. Jag skulle sitta och titta ut över takåsar i Vasastan med en cigarett mellan fingrarna och något obestämt vemodigt i blicken. Nydumpad. Nyskild. Eller något sånt, något jättesorgligt. Till samma jävla skiva, år ut och år in. Vilka förhoppningar jag hade på mig själv.

garderobslyssnignar är underskattade. vi hade rätt högt i tak hemma, 20-talshus, så i en av mina garderober kunde man klättra upp till hatthyllan, så fanns det två till hyllor ovanför. däruppe brukade jag sitta, dold för omvärlden.

Själv hade jag i den åldern någon slags tro på att jag skulle bli ungefär som Hank Moody i första säsongen av californication. Oförmögen att följa upp min ungdoms mästerverk, alkoholiserad, redan förlorat allt,och det enda som på något sätt spelarrolla har man redan förlorat så det är bara att supa och knulla bort den värsta kanten av självmedvetandet.



Givetvis skulle jag vara rik också.

jag hade för mig att jag precis var i övergången från att äta knark i gnesta med små gangsters i åldern 13-33 i risiga lägenheter på landshamarsgatan och att sitta ensam med min böker i trapan i pluget eller vandra runt stan på natten utan att kunna sova. jag hade en "freestyle" tror det var mäst depresiv roots/dub reggae, en del punk av blandad kvalite, primus, rage och kanske någon jazz låt med på det bandet. brukade köpa munkar på mcdonalds när jag fick lågt blodsocker för att kunna springa några varv till runt innerstan. bode för övrigt på hornsgatan då och avskyde värkligen södermalm.



då var jag om det går mer pesemist än jag är i dag.



det posetiva är att jag aldrig i min vildaste fantasi skulle se mig själv med jobb, boststadsrätt, ett levande fungerande intresse, men framförallt ett sunt förhålande till en kvinna och en hel drös gryma vänner. så nu i efterhand måste jag säga att jag är barnsligt nöjd.