Det här är förresten inte första gången jag börjar jogga. Jag räknar till fem tidigare misslyckade försök.

1) Sjunde klass. Ville desperat gå ner i vikt och ha på mig supertighta jeans. Helst Levis 501:or, insydda. Drömde om lår som inte nuddade vid varandra när fötterna ställts ihop. De skulle bara gå ut från bäckenet i två motsatta bågar och först återförenas vid knäna. Och för att nå mitt absurda mål tänkte jag: motion. Sprang allt jag hade på trottoarerna i Vasastan. Sen fick jag höra något om att man kunde få stora lår om man sprang en massa. Så jag slutade väl i ren förskräckelse. Hade fortfarande kvar rädslan över de okvinnliga ben som min pappas fastrar hade dömt mig till eftersom jag hade spelat fotboll.

2) Någon gång med Ylva som tränade triathlon. Stackars Ylva. Jag tror att jag stannade efter 100 meter och tände en cigg. Tror fan att jag försökte springa igen efter ciggen och bara det går inte, Ylva, hur gör man?

3) Under en sommar på landet. Föreställde mig själv lätt och smidigt joggandes i pittoreska skogsgläntor i  Ångermanland. I verkligheten fick jag typ älga fram mellan stockar och stenar i ett par gummistövlar i strl 46. Med ständig risk för huggorm. (Och älgar och björn då, det är jag övertygad om är ett reellt hot mot min säkerhet på landet).

4) För mig själv i Karlbergsparken. En av de mer lyckade försöken som faktiskt höll ett tag. I mammas gamla joggingskor, iklädd ofräsch bomull från topp till tå, med målet att vara ute minst en timme och springa. Valde något spår på måfå och satte av. Kom tillbaka en stund senare och inte ens tjugo minuter hade gått. Tog ett nytt spår och sprang. Samma sak. Tiden kröp fram och jag var helt utmattad. Så fortsatte jag att plåga mig själv under några veckor framåt. Tills jag bara slutade tvärt. Minns inte ens varför. Ingen benhinneinflammation, ingenting särskilt. Det var bara skittråkigt att springa, antar jag.

5) Strategin starta på löpbandet på gymmet och sedan ta det utomhus. Men joggingen flyttades aldrig ut. Jag fortsatte springa på löpbandet och det var skitbra. Precis vad mitt psyke klarar av.

Varför det ska funka den här gången vet jag faktiskt inte. Det är bara drömmen om en enkel träningsform, som bara kräver mig och ett par skor, (och lite kläder i funktionsmaterial), som hägrar. Jag bara hoppas att det ska gilla det, för det vore så idealiskt. Man kanske blir äldre och lär sig uppskatta det som man förut ratade. (Som det blev med sill, kaffe och På Spåret.)