När jag var 16 hörde jag talas om Bettie Page och fascinerades på ett nästintill sjukligt sätt av henne. Jag vet inte om det var för att hon var snygg, estetiken kring henne var snygg, eller vad det nu var. Men snyggt var det. Bestämde mig för att skaffa allt med Bettie Page. I början var det omöjligt, för det fanns nästan inga i Sverige som brydde sig om henne. Min bästa kompis Emily åkte över till USA för att hälsa på släktingar och kom tillbaka med en t-shirt med Bettie Page på. På en liten serieaffär beställde de hem en lunchbox åt mig. (Den på bilden). Jag tatuerade henne på nedre delen av ryggen så fort jag fyllde 18 och klippte luggen. Ganska snart efter det kom det någon slags Bettie Page-våg, där det plötsligt blev ganska lätt att hitta saker med Bettie Page på. Då fick jag tag på en massa fler Bettie-merch. Jag hade vykort, skrivböcker, t-shirtar, magneter, väskor, modeller, tatueringen, luggen, jag hade till och med köpt en luftrenare till en kompis bil med Bettie Page på.

Så började jag liksom hata alla andra som också gillade henne. Det var min grej, jag började när jag var 16 och då fick man liksom kämpa lite för att få tag på en jävla t-shirt. Nu kunde vilken idiot som helst gå omkring och verka hängiven. Och jag har aldrig förstått poängen med att låtsas vara ett fan, om man inte är det. Hela grejen dog för mig. Kanske var det mitt eget fel för att jag var ängslig och patetisk. Kvar har jag i alla fall alla de här sakerna. De är inte ens i bra skick eller så. Man borde fan kunna skicka de har sakerna till mig själv i dåtid, då hade jag varit världens lyckligaste 16-åring.