Nu har jag haft min utgångna p-stav i armen i tre månader. Där kan den ju inte bo i all evighet. Egentligen har jag haft planer på att ringa en mottagning, för att boka en tid, för att karva ut p-staven, i en halv evighet. Det bara händer ingenting mer av den här planen. Jag sover över deras telefontid, jag tränar på måndagkvällar när det är öppen mottagning, och jag tycker det verkar beskäftigt att skicka ett mail om saken till en generisk receptionistmailadress. Nu kör jag på mailet ändå, tror jag.

Dessutom känner jag till hur det funkar på såna här mottagningar. Flera på jobbet som är barnmorskor har berättat om sina upplevelser på ungdomsmottagningen, mödravården och dylika. Varje fredag, fem minuter innan stängningsdags, ringer det någon slarvmaja som har slut på p-piller och måste få nya utskrivna. På en gång, för annars kommer hon ha sex i helgen och kanske bli gravid. Och du vill väl inte ha en abort på ditt samvete? (Autentisk replik). Enligt tjejen är det personalen som inte har någon lust att jobba över en fredag som står ansvariga för hennes oskyddade sex. Och när jag går runt med en förbrukad gammal p-stav i armen känner jag mig ungefär lika vuxen.