Ikväll gick jag på spinning. Det har blivit sommarschema på gymmet och jag har inte längre någon koll på instruktörerna och passen. Blev en chansning, helt enkelt. Men det visade sig vara ett ganska bra pass. Kanske inte min favoritmusik, (det är det iofs aldrig), men jag gillade upplägget med mycket tempoökningar i intervaller.

Den senaste tiden har jag varit så trött. Visst, jag har plötsligt börjat springa snabbare än jag brukar, utan att känna att jag tar i mer. Jag blir bättre, så något bra gör jag. Den här tröttheten känns inte kopplad till tempot heller, snarare en allmän dålig känsla av att krafterna tar slut och då tar det tvärstopp. Oavsett om det är i näst sista låten på spinningpasset, efter 4,8 av 8 km på joggingrundan, eller om det är i mitt övriga liv (där manifesterar sig inte ett tvärstopp lika tydligt, kanske).

Idag var det tvärtom. Äntligen. Jag hade hur mycket krafter som helst. Hade kunnat ta en timme till, på en gång, när passet led mot sitt slut. Jag kanske trots allt hade hamnat i en svacka när det gäller att hushålla med energin? Nja. Men nu ska jag inte analysera sönder det här. Ska bara njuta av att vara stark igen.

Men fy fan. Det gick inte alls bra att jogga idag. Det var så fruktansvärt varmt. Redan efter två kilometer var jag torr i halsen, genomsnorig och tungandad av pollen (och brist på allergimedicin) och ville stanna. Solen stekte på huvudet och allt jag kunde tänka på var keps, vatten och att lägga mig ner på marken i skuggan. Sprang på till 4,8 km sedan rasade jag ihop. 28,30 stannade klockan på. Satte inte på den igen. Sedan gick jag en bit och sedan joggade jag på något slags nedvarvningsmanér.

Känns lite misslyckat. Jag får väl springa 8 km nästa gång istället. Då tror jag bestämt att jag ska göra det på kvällen, när det blivit både svalt och mörkt. För det här med att springa i stekande sol var inte min grej.


Distans: 4,8 km
Tid: 28,30
Snitt: 5,56 min/km

Igår var en skitdag. Jag har börjat känna av benhinnorna efter joggingrundorna. Inte bra, inte bra alls. Jag vill inte ta ett uppehåll, men jag inser att jag kanske måste agera på benhinneömheten nu, innan det blivit något allvarligt. Men jag vet inte vad jag ska göra. Det råder minst sagt delade meningar om vad som är det bästa sättet att tackla benhinneinflammation.

- Värktabletter/Smärtlindrande gel som även är anti-inflammatorisk.
- Aktiv vila = spinning och styrketräning för min del. Hur länge råder det också delade meningar om. 1-8 veckor.
- Stretch och styrkeövningar. Gå på tå med raka ben, gå på hälarna med raka ben, pedaltrampa fram mjölksyra i vaderna, vadpress, sitta på smalbenen med fötterna under rumpan och luta sig bakåt. Med mera.
- Massera benhinnorna. Köpa hästliniment. Haha.
- Byta skor, byta till mjukare underlag att springa på, dra ner på träningsmängden, vila längre mellan träningstillfällena.

Av allt detta har jag valt att köra på aktiv vila i cirka 2 veckor. Under tiden ska jag även göra styrkeövningarna och stretcha ut ordentligt. När jag börjar springa igen så blir det i skogen, på lite mjukare och finare underlag. Och lite långsammare än innan. (Det känns som ett skämt att skriva så). Igår var jag så ledsen och uppgiven över det här att jag tänkte skita i allt. Men nej, jag ger inte upp. Det här ska gå över!

Nu blir det lite matblogg. Jag har försökt mig på rödbetsbiffar och är rätt nöjd faktist. Receptet är helt påhittat along the way, så ni får ingen fin bild över alla ingredienserna. (Jag visste ju inte vilka de skulle tänkas bli). Receptet innehåller sojamjöl och potatismjöl. Det finns ingenting som säger att dessa inte går att byta ut mot vetemjöl. Prova er fram. Jag tog sojamjöl för att höja fett och proteinhalten i biffarna.


Rödbetsbiffar (8 biffar, 4 portioner)


(här med bulgur, rivna morötter och tzatziki)

4 mellanstora rödbetor
120 gram kidneybönor (ungefär en liten konservburk, avrunna)
drygt 1,5 dl sojamjöl
2 msk potatismjöl
2 ägg
salt
peppar
muskotnöt
timjan
koriander
spiskummin
olja för stekning


1. Koka rödbetorna med skalet på. När de blivit mjuka, (testa med en gaffel), ta upp dem och låt dem svalna av i kallt vatten. Skala och riv dem, och ta upp lite åt gången i handen för att pressa ur vätska. (Skalade och urpressade vägde rödbetorna cirka 250 gram). Lägg i en skål.

2. Skölj kidneybönor och mosa med en gaffel. Häll över de mosade bönorna i skålen och tillsätt resten av ingredienserna. Blanda noga, och krydda som du känner för. (Jag tog aningen för lite kryddor och tror dessutom att jag provar att pressa i lite vitlök nästa gång). Jag improviserade med proportionerna och den här smeten blev ganska kladdig men det stelnade bra i stekpannan ändå. Alternativt kan man ha i mer mjöl, eller kanske lite riven ost.





3. Stek i olja. Lägg ner rågade matskedar i en varm stekpanna och forma till biffar i pannan. Stek på medelhög värme på båda sidor tills de fått en bra yta. Klart!

Kaxig rubrik. Jag har en anledning. Idag skulle jag springa, eller hur. 8 km, en kortdistans för den som är van att springa. Inte för mig alltså. För mig är 8 km en lång sträcka. Men för ett par veckor sedan kändes ju 6 km som en otänkbart lång sträcka och det gör det inte idag, det tar alltså inte så lång tid att vänja sig och sluta vara ödmjuk för kilometrarna.

Jag tänkte att det här ska gå långsamt. Lungt och försiktigt, bara get the darn work done. Jag tänkte att jag skulle vara glad om jag klarar det under timmen. Men alltså, jag sprang på 49.59. (Javisst, preciiis under 50). Jag sprang på samma kilometertid som jag sprang när jag satte rekord på min vanliga runda, 6,15 min/km. För mig är det i alla fall snabbt. För många andra är det snigelfart. (Så förresten: u probably can touch this). Jag tror jag kan springa snabbare, nej jag vet att jag kan springa snabbare. Och tänk sen, när jag tränat för att springa snabbare. Då jävlar! Och idag var inte tanken att det skulle gå fort, tvärtom. Men det är den där jävla underbara mp3-spelarens fel. Det går fortare när den är med, helt enkelt. Att springa till musik är det nya att promenera till musik.

Nu är jag tillbaka från spinningen. Jag brukar alltid köra hårt, som jag tycker känns hårt, men idag var det väl superhårt då. De sista två minutrarna pressade jag mig själv tills det kändes som att hjärtat skulle explodera. Är ganska övertygad om att det var min maxpuls jag nådde eller närmade mig. Eller fem slag under, som det påstås att man maximalt kan uppnå på cykel. (Har aldrig riktigt förstått det där). Synd då, att jag inte har någon pulsklocka när jag cyklar.

Någon gång ska jag kanske köpa mig en pulsklocka. Men i nuläget tror jag att jag klarar mig ganska bra med att gå på känsla. Men det påminner mig också om att jag verkligen borde sätta upp några mål med min träning. Träning är givande i sig, men jag behöver mål. Konkreta, mätbara mål för mig att uppnå. Eller åtminstone något typ av test som jag kan förbättra resultatet på, så att jag känner att jag faktiskt utvecklas och inte bara tränar fyra gånger i veckan för ingen speciell anledning.

Min joggingrunda satt perfekt. För det första hade jag för första gången med mig musik ut i spåret. Detta på grund av att Henrik köpt en liten mp3-spelare och ett par hörlurar att springa med, och var vänlig nog att låna ut härligheterna till mig. För det andra var det helt underbart väder runt 19-tiden när jag skulle ut. Varken för kallt eller för varmt, bara behagligt. Jag sprang förbi picnicar, öldrickande gäng, grill-fester, svanar, hästar, kossor, par som var ute på promenad med barnvagnar, barn som lekte, ödevägar, fiskare, landande luftballonger, med mera. För jag tänkte knappt på att jag sprang, jag hann ta in omgivningarna runt omkring mig och tänka på en massa annat. Men mot slutet var det såklart jobbigt, vad annars. Jag tänkte att det var lika bra att köra slut på de sista krafterna så jag tryckte på allt jag orkade. Rundan slutade på 37.30. (6 km). Det innebär 2 minuter och 36 sekunder snabbare än min förra bästa tid. Japp, jag sänkte tiden! Känner mig så jävla nöjd! (Men för den sakens skull är det ju förstås ingen bra tid, om man ska återgå till verkligheten).

Och jag tänker ge en del av creden till musiken. Det var jätteroligt att springa till musik, men också väldigt ovant. Det kändes som att jag automatiskt hamnade i takt med musiken, vilket ju både kunde vara bra och dåligt. Mot slutet kändes det lite obehagligt att inte höra min egen andning, särskilt när jag sprang förbi andra människor. Vem vet vilka rosslanden mina lungor i den stunden utstötte? Men vad fan. Det kan de ha.

Vi gav oss ut på en snabbis ikväll, min pojkvän och jag. D.v.s. en snabb joggingrunda. Det är lite trixigt att få in jogging i min övriga träning. Jag har precis upptäckt att ett spinningpass mellan joggingrundorna är rätt bra. Kroppen stelnar till annars, men om man spinnar så är stelheten som bortblåst. Men just nu, efter rundan, har jag bara en mystisk smärta över vänster smalben, som jag ber till högre makter inte ska vara någon sån där benhinneinflammation. Orkar inte med något sånt.

Det som är läskigt med att springa är att man verkligen inte gör det på det naturliga sätt som man gjorde när man var liten. Då sprang jag överallt, hit och dit och fram och tillbaka. Totalt obehindrat. Nu känner jag mig plötsligt osäker på hur man gör, det som är så basic det bara kan bli. Armarna till exempel. Vad gör man av dem? Ibland känns det som att armpendlandet bara hamnar i otakt med benen och saktar ner mig. Och resten av kroppen är ungefär lika tafatt. Ikväll försökte jag tänka på hur jag springer egentligen. Vart på foten landar jag, hur håller jag överkroppen, sånt. Vad nu det ska hjälpa att jag springer runt och tänker på det. Jag måste typ få hjälp av en coach, eller nåt. Åtminstone springa framför en spegel så att jag kan se hur det ser ut på riktigt.

Hej matbloggen. Idag gjorde jag en enkel och god pasta.

Tagliatelle med sparris, parmesan, örter och grädde (4 portioner)



150 gram grön sparris
40 gram smör
3 dl matlagningsgrädde
50 gram parmesan (riven)
2 msk färska örter (jag använde frysta, as good as any)
tagliatelle
salt
peppar

1. Koka tagliatelle.

2. Hacka sparris i små bitar. Värm upp smöret i en kastrull. Stek sparrisen under omrörning tills den precis blivit mjuk. Salta, peppra och tillsätt örter och grädde. Låt det koka under cirka två minuter. Häll över parmesanosten.

3. Klart. Servera med tagliatelle och toppa med parmesan.

Igår hade jag tänkt köra en snabb joggingrunda igen, men jag kände mig konstig i halsen så jag vågade inte chansa. Idag känns det bättre, vilopuls på 62 och jag brukar ligga runt 60. Borde alltså inte ha någon infektion på gång, utan har väl helt enkelt blivit lite torr i halsen eller något. Jag har hittat en bra, snabb runda genom skogen på 3 km som startar precis nedanför våran busshållplats. Då kan man ju springa två varv om man vill. (Nej, jag orkar nog inte pressa mig till tre varv i dagsläget). Höjdskillnaderna på rundan är lite dygt 100 meter. Låter inte det mycket? Menar de sammanlagt, alla backar? För annars måste det ju ligga ett berg där som jag missat. Anywho. Jag är väldigt sugen på att springa den rundan. Det lär ha torkat upp i skogen, jag gillar underlaget och jag gillar backarna. Och jag måste ju ut och springa för att lära mig att springa, så att säga.

Men idag är det tisdag vilket innebär step up, som är skitkul och som bara är på tisdagar. Värsta dilemmat för mig. Man borde liksom ta till vara både på den plötsliga lusten att springa OCH den enda chansen att gå på step up på en hel vecka för en koordinationslös idiot som mig.